Ödmjuka frågor

Det enda jag vet är att jag ingenting vet”

För 2400 år sedan vandrade filosofen Sokrates omkring i Aten och ställde frågor till människor på vägen. Folk höjde på ögonbrynen. Många skrattade. En del blev upprörda.

Vem var denne person som förespråkade eftertanke framför färdiga svar, som föredrog ödmjukhet framför tvärsäkerhet, dialog framför övertalning? Som ställde frågor för att vända upp och ned på invanda föreställningar. Som hävdade att det enda han vet är att han ingenting vet.

Även i vår tid, när de enkla och snabba svaren blir alltmer högljudda, kan vi behöva ge rum åt de öppna frågorna. Hur vill jag leva? Hur prioriterar jag min hälsa i förhållande till allt annat? Vad av allt det jag gör är verkligt meningsfullt och vad följer mest med av gammal vana?

De viktigaste frågorna kan vara de som vi lever med under lång tid. Vi vrider och vänder på dem tills de verkligen uttrycker vår undran. De frågorna kan väcka en ödmjuk insikt om själva. Vad måste jag acceptera – och vad kan jag själv förändra? Kanske skulle ödmjukhet kunna beskrivas som en mjukhet inför ödet.

Ett ödmjukt förhållningssätt till världen omkring oss kan hjälpa oss att inte ta livet för givet utan odla förmågan att förundras över stort som smått. Förundran kan uppstå ur naturens storslagenhet, ur mötet med ett barn, ur vetenskapliga fakta – eller varför inte ur upplevelsen av hälsa.