Viktor Frankls fråga

Det enda som Viktor Frankl bar med sig när han den 27 januari 1945 sakta vandrade ut genom grindarna från Auschwitz var den fråga som han varje dag ställt sig i koncentrationslägret:

”Är detta den första dagen av mitt återstående liv eller den senaste dagen i mitt hittillsvarande liv?”

Redan innan Frankl, hans unga fru och hans föräldrar arresterades av SS i Österrike hade han börjat utarbeta tankar om att människan har en grundläggande strävan att finna mening i tillvaron. Att meningslöshet är ett av den moderna människans största gissel och en bidragande orsak till ohälsa. 

Efter arresteringen fördes Frankl så småningom till Auschwitz. Då han stod i kön av fångar vid ingången till koncentrationslägret hade han en bokrulle i sin innerficka. Det innehöll ett manuskript, som han arbetat på under flera år och som samlade hans tankar.

Frankl visste att alla fångars tillhörigheter normalt beslagtogs. Men han tog mod till sig, visade manuskriptet för en av vakterna och bad att det inte skulle förstöras. Mannen kastade ett snabbt öga på innehållet. Först hånlog han. Sedan började han skratta alltmer roat. Slutligen avfärdade mannen Frankls önskan med ett enda ord: ”Skit!”. Och manuskriptet förstördes.

Efter några månader i Auschwitz gjorde Frankl emellertid ett antal observationer som på nytt väckte liv i idén om människans strävan efter mening. Han noterade att de medfångar som fann en slags mening i tillvaron, ofta genom att stötta andra medfångar, tycktes ha större chanser att överleva.¹

Det var naturligtvis oerhört svårt att se någon yttre mening i deras situation, liksom det är svårt att se någon yttre mening i sjukdom, sorg eller olyckor. Men människan tycks ha en förmåga att finna nya vägar också under de svåraste omständigheter, vägar som kan vara skillnaden mellan att överleva eller gå under.²

Frankl menade att vi kan finna mening på tre sätt.³

• Genom handlingar mot andra personer.
• Genom upplevelser.
• Genom vår personliga inställning till tillvaron.

Det sista såg Frankl själv som det viktigaste. Handlingsutrymmet var högst begränsat i Auschwitz. Upplevelserna vidriga. Men Frankl fann en mening i att försöka inspirera sina medfångar att härda ut, i att behålla en värdig inställning till andra människor.

Många av våra frågor kring sjukdom och hälsa, begränsningar och möjligheter, åldrandets obönhörlighet och slumpens nyckfullhet handlar om att försöka finna en mening. Det är mycket som vi inte förstår och mycket som vi inte kan påverka. Men ibland går det att finna en slags mening i vår egen inställning till livet. 

När Frankl slutligen vandrade ut från Auschwitz som en fri man sökte han febrilt efter sin familj. Han fick snart veta att hans fru, hans mor och hans bror hade avrättats – bara 100 meter från hans egen cell i Auschwitz.

Han fortsatte dock oförtrutet att bygga vidare på sina tankar om mening som grund för hälsa, och omsatte dem i sitt arbete som läkare.

Hans tankar används fortfarande över hela världen för att hjälpa människor att finna livsmening i vardagen.⁴

Kanske känner du igen något från ditt eget liv i denna pendling mellan det hopplösa och det meningsfulla, även om omständigheterna förstås är annorlunda för dig. Och kanske kan bära Frankls fråga vidare – på ditt eget sätt: 

”Är detta den första dagen av mitt återstående liv eller den senaste dagen i mitt hittillsvarande liv?”